Att Anton och Kata i somras gick på ”Summercamp spelutveckling” på Hola Folkhögskola visade sig bli ett lyckokast. Nu i höst tar de nästa steg och påbörjar en tvåårig yrkesutbildning inom spelutveckling. Förutom att de kanske hittat sin yrkesbana framåt, så har de också hittat något de alltid saknat – nämligen en social samhörighet.

Bruna, gula och röda höstlöv dansar i vinden framför Hola folkhögskolas stora vita huvudbyggnad. Ångermanälven forsar strax nedanför och fredagslugnet sänker sig över det lilla samhället i Norrlands inland.

Kata Malmberg, 19 år, och Anton Brännström, 22 år, är trötta efter skolveckan. Nu är det helg och Kata är på väg hem till Kramfors, medan Anton reser till Örnsköldsvik. Snart väntar en mer intensiv period på skolan, något de redan fått en försmak av under den sommarkurs i spelutveckling som ledde dem till den tvååriga yrkesutbildningen i indiespelutveckling, där de nu går sitt första år. Sommarkursen, Summercamp spelutveckling på Hola folkhögskola, riktar sig till unga vuxna som varken arbetar eller studerar under sommaren och erbjuder en kondenserad introduktion till det första året av utbildningen i spelutveckling. Samtliga deltagare har valt att fortsätta studera eller söka sig till annan sysselsättning.

Både Kata och Anton fick tips av sina föräldrar om att söka sommarkursen, då de inte visste vad de skulle göra under sommaren.

 – Jag gick på universitet och kände mig isolerad. Min mamma föreslog att detta kanske skulle vara ett bra sätt att få kontakt med andra också, berättar Anton.

Problematisk skolgång bakom sig

Kata Malmbergs skolgång var svår, hen saknade vänner, blev utsatt för mobbning och kämpade med att hänga med i skolarbetet. Till slut blev situationen ohållbar, och Kata klarade inte längre av att gå till skolan.

– Det kunde gå dagar utan att jag pratade med någon alls, jag satt bara själv och försökte distrahera mig. Ingen annan verkade ha samma problem, och ingen lärare ville eller kunde hjälpa mig. Jag kände mig väldigt isolerad, berättar Kata.

När Kata började gymnasiet, där förutsättningarna var annorlunda jämfört med grundskolan, kvarstod ändå känslan av utanförskap.

– Det är fortfarande så att jag kan vakna på morgonen och ha panik och inte kan komma iväg. Det blir bara så, jag vet inte riktigt varför, säger hen.

Anton Brännström blev också mobbad, men inte av sina klasskamrater. Han hade vänner och stöttande lärare, men utanför skoltid saknade han ett socialt liv, något han ibland upplevde som jobbigt. När pandemin bröt ut under gymnasiet och distansundervisning blev det nya normala, blev Anton helt isolerad. När han senare började läsa på universitetet luckrades tillvaron allt mer upp, med stora klasser och få föreläsningar. Både studierna och det sociala livet blev svårt.

   – På universitetet förväntas du bygga din egen tillvaro. Du har en tvåtimmarslektion och efter det ser du inte till någon annan i klassen. Har du lunch någon gång lär du äta själv. Och jag är ingen festperson heller, så jag brukar aldrig riktigt veta vad som händer runt omkring mig.

Motivationen sjönk och Anton halkade efter i kurs efter kurs.

– Efter ett tag hade jag ett så specialiserat schema att jag inte hade någon att gå med alls, berättar han.

Samtidigt som Anton försökte få ihop sina studier, hade Kata inga framtidsplaner alls.

– Jag kunde inte föreställa mig att jag skulle göra något över huvud taget. Jag ville bara lägga mig någonstans och förmultna, berättar hen.

Sommarkursen blev ett stort framsteg

När både Anton och Kata blev antagna till utbildningen på Hola folkhögskola väcktes blandade känslor hos dem.

För Anton, som redan hade läst på två olika universitet efter gymnasiet, var miljöombytet inget större steg. Dessutom kom han närmare sin familj i Örnsköldsvik, vilket kändes som en fördel. Han tänkte att han inte hade något att förlora på att försöka.

För Kata däremot, var situationen annorlunda. Kata var rädd, det var första gången hen bodde hemifrån.

– Jag tänkte att det skulle bli precis som det hade varit i grundskolan, att alla skulle hata mig av någon anledning, berättar hen.

Till en början var Kata osäker på om hen skulle klara att genomföra hela sommarkursens åtta veckor. Men de intensiva dagarna fyllda med aktiviteter gjorde att rädslan gradvis avtog.

– Plötsligt insåg jag att jag längtade tillbaka efter de lediga helgerna. Jag ville vara med och jobba tillsammans med andra. Jag tror att det främst handlar om att alla här är så välkomnande. De förstår att vi har olika erfarenheter och förmågor, och att det bästa sättet inte är att tvinga oss själva att göra allt vi inte kan, utan att försöka göra det bästa av situationen, säger Kata.

Nya vänskaper gör stor skillnad

För både Kata och Anton har vänskapsrelationerna på folkhögskolan varit en avgörande faktor för att trivas och vilja stanna kvar. Alla deltagare på kursen bor på skolans internat, vilket skapar en naturlig gemenskap.

   – I matsalen kan man gå och sätta sig med andra. Man får vara med, de pratar med en, man kan prata om vad som helst. Det är jättetrevligt, säger Anton och påpekar att han inte är så bra på att komma ihåg namn och Kata skrattar igenkännande.

Anton berättar att han vanligtvis inte har så mycket energi för socialt umgänge efter skolan, men att skillnaden nu jämför med innan är att han kan välja att umgås när han känner för det.

– Det är skönt att man har en struktur mellan nio och tre. Man har skola, man fikar och äter lunch tillsammans.

I internatchatten skickas det förfrågningar om promenader eller umgänge efter skolan.

– Det finns alltid någon att hänga med. Annars är det ofta några i köket, och då tar jag inte med mig middagen till rummet. Ibland sitter man där bara för att det är trevligt att sitta runt folk, även om man inte alltid pratar, säger han.

Både Kata och Anton tror att de kommer att fullfölja utbildningen. Den första tiden har främst handlat om gruppaktiviteter och att lära sig grunderna i spelutveckling. De har skapat brädspelskoncept och prototyper, och ska snart börja med programmering. Drömmen för dem båda är att få en anställning på en mindre spelstudio, där de kan arbeta i en liten grupp. Vilken spelgenre det blir spelar mindre roll.

Hur hade det blivit?

– Jag hade väl försökt få ihop min utbildning, som gick utför. Jag hade kanske fått in mina saker, men jag vet inte.

Kata hade suttit hemma, det är hen säker på. Hen ser inte riktigt hur utanförskapet hade kunnat brytas om det inte vore för den nya miljön, där olikheter accepteras.

– Här får jag till och med glömma bort tiden ibland. Läraren säger bara: Kom, du missar lite men sitt här, var här med oss. Det är så skönt.

Text & Foto: Johanna Aggestam