Som skådespelare lever Frida Argento på att tolka känslor, relationer och mänskligt beteende. Först som vuxen har hon också börjat förstå hur hennes autism påverkar henne.

När Frida fick sin Asperger diagnos, som det då hette, var hon 14 år gammal. Utredningen gick snabbt, men själv hade hon ingen tydlig bild av vad diagnosen innebar.

– Den enda gången jag hade hört uttrycket Asperger var från ett avsnitt av “South Park”. Det var min enda referens.

Samtidigt fanns det annat som upptog betydligt mer av hennes energi än diagnosen. Hon kämpade med depression och ångest och beskriver hur Asperger-diagnosen därför aldrig riktigt blev ett eget fokus.

Först i vuxen ålder, och efter kontakt med habiliteringen, började hon se på diagnosen med nya ögon.

– Jag återupptäckte diagnosen som jag haft sedan jag var tonåring. Och jag har börjat, nu äntligen, förstå vad den har inneburit och innebär för mig.

Frida var ett bestämt barn

När Frida ser tillbaka på sin uppväxt finns det mycket som i dag blir tydligt. Hon beskriver sig själv som ett barn som gärna tog plats, och som ofta hade en bestämd bild av hur saker skulle gå till. Hon minns också hur hon gärna styrde lekarna med kompisarna, för att hon hade en tydlig vision av hur leken skulle utvecklas.

– För mig handlade det inte om att jag ville bestämma, det var bara det att leken behövde gå till på ett visst sätt, så som det såg ut i mitt huvud.

Hon älskade redan då att spela teater.

– Varje middag avslutades med att jag skulle stå och uppträda och showa, säger hon. Det som blev svårt kom senare, när leken försvann och det sociala spelet blev mindre tydligt upplevde hon att hon tappade fotfästet.

– Leken hade varit min fasad, där jag förstod hur man betedde sig. Plötsligt kändes det som att det fanns regler som jag inte hängde med på.

Teatern fick en avgörande betydelse

Inför gymnasiet var Frida skoltrött och fick rådet att välja en utbildning som var mer praktisk än teoretisk. Hon började på teaterlinjen, en väg som så småningom ledde till både roller på Dramaten och inom film och tv. I dag är hon övertygad om att skådespeleriet har haft en avgörande betydelse i hennes liv. När hon försöker förklara varför återkommer hon till intresset för människor och känslor.

– Jag tycker att det är fantastiskt spännande att jobba med känslor. Och från att länge ha varit ganska avtrubbad har jag börjar känna jättemycket igen, det har varit häftigt. Skådespeleriet är för mig ett utforskande av mänskliga känslor.

För henne har skådespeleriet också blivit ett sätt att använda den autistiska erfarenheten kreativt.

– Många autistiska personer lägger mycket tid på att observera, försöka förstå sociala sammanhang och maskera. Så jag har bara fått sätta det framför en kamera.

För Frida har vissa roller också blivit ett sätt att förstå sig själv bättre. Särskilt betydelsefull blev rollen som Sara i “Young Royals”. Karaktären befinner sig på autismspektrat, och arbetet med rollen fick Frida att inse att hon själv ännu inte hade förlikat sig med sin egen diagnos.

– Hon var så trygg i sin diagnos. Hon var 18 och jag spelade henne när jag var 20 eller 21. Och jag var inte där hon var.

Ibland fungerar arbetet också som ett känslomässigt utlopp.

– Det är till exempel underbart att få göra en skrik- och gråtscen i ett tryggt format, säger hon.

Grundliga förberedelser inför nya roller

När Frida får en ny roll börjar arbetet långt innan inspelningen startar. Ofta försöker hon hitta personer i sin egen närhet som påminner om karaktären. Därefter skriver hon ibland egna bakgrundshistorier, funderar över relationer och försöker förstå vem personen är bortom det som står i manuset. För karaktären i den senaste produktionen skapade hon bland annat en egen historia om karaktärens tonår och gjorde en Spotify-spellista som hjälpte henne att hitta rätt känsla.

– Jag försöker liksom hitta en riktig människa, och sedan hitta rollen någonstans mitt emellan.

Att hitta ett hållbart arbetssätt

När Frida får frågan om vad som utvecklats mest sedan de första åren som skådespelare handlar svaret inte främst om skådespelarteknik.

– Jag har lärt mig var mina gränser går kring hur mycket jag orkar, säger hon.

Skådespelaryrket är socialt krävande och innebär ofta långa dagar. Hon beskriver hur hon länge försökte vara lika social som alla andra, samtidigt som hon lade mycket energi på att anpassa sig.

– Det som hände var att jag nästan gick tillbaka till den lilla Frida jag var i skolan. Jag ansträngde mig socialt och höll upp en fasad som inte var jag.

Till slut tog energin slut. Ett viktigt stöd kom då från hennes agentur, med vilka hon hade en öppen dialog kring sin autism.

– De föreslog att jag skulle lugna ner mig med det sociala. För om mitt batteri tar slut kan jag ju inte göra mitt jobb.

I dag ser hon den insikten som avgörande för att kunna arbeta hållbart.

Under intensiva inspelningsperioder kan det innebära att hon prioriterar bort annat socialt umgänge. Under vissa produktioner har hennes agentur hjälpt till att ordna ett eget rum där hon kan dra sig undan när det behövs. Ibland har det räckt att bara veta att möjligheten finns. Hon önskar att fler förstod att behovet av återhämtning inte handlar om ointresse.

– Att man drar sig undan socialt är ju inte ett tecken på att jag ogillar folk runt omkring. För mig handlar det om att jag har ett socialt batteri som tar slut, och då måste jag pausa.

Uppskattar strukturen inom yrket

Samtidigt finns det mycket i arbetet som passar Frida väl. Film- och tv-produktioner uppfattas ofta som kaotiska, men hon lyfter fram att de också är mycket strukturerade. Varje inspelningsdag är planerad i detalj med tider för mask, kostym, lunch och scener.

– Jag älskar dagsscheman väldigt mycket, säger hon med ett skratt.

Till unga med autism som drömmer om kreativa yrken vill hon skicka med en uppmuntran: den kreativa världen är mer mångfacetterad än många tror.

– Jag tror inte att man behöver vara så orolig för att inte passa in. Människor är på alla möjliga sätt här.

Samtidigt känner hon igen den tvekan som många bär på.

– Man är väldigt duktig på att hämma sig själv med att ”jag kommer inte klara det”, säger hon och lägger till att hon på ett sätt är glad att hon nästan råkade hamna i yrket innan hon hann tänka efter.

Men idag ser hon styrkor i de egenskaper som ofta förknippas med autism.

– När man väl satsar på någonting så kan man ju verkligen satsa allt. Man blir väldigt investerad i det och man är jäkligt bra på det man älskar.

Text: Johanna Aggestam Foto: Emma Annell