Johan är 24 år och befinner sig i en paus från jobb och studier. Tiden har ägnats åt reflektion över hur han bättre kan hantera sin adhd i arbetslivet. Han vill aldrig mer förminska sig och dämpa sin personlighet. Nu vill han vara öppen inför nästa anställningsintervju. Han önskar skapa projekt och kreativa idéer, men behöver hjälp att prioritera och hitta balansen mellan att gasa och bromsa.
För tre år sedan fick Johan sin adhd-diagnos. Under sin årslånga paus från arbete och studier har han reflekterat mycket över hur han kompenserat i arbetslivet:
– En del av all ångest och skam jag burit har jag dolt genom att ständigt bevisa något inför mig själv och andra.
– Ett tema i studier och arbete är att jag vill prestera över allas förväntningar. Min adhd har jag betraktat som något jag ska besegra. Jag har inte varit öppen med mina behov och levt i ständig rädsla för att få sparken.
Krympa sig för andras skull
Arbetspausen infann sig naturligt efter att hans kontrakt löpte ut, och konkurrensen är stor på arbetsmarknaden. I väntan på nytt arbete har han fått många insikter. Inför nästa anställningsintervju kommer han att vara öppen om sin adhd, sina styrkor och utmaningar.
– Den stora resan för mig handlar om att bygga självkänsla. Att inte krympa mig själv för att passa in och släppa rädslan att ta för mycket plats. Jag inser att rädslan att bli avskedad är obefogad, men ångesten har ändå funnits där. Nu vill jag släppa rädslan och sluta förminska mig för andras skull.
Han minns situationer där andra tappat tråden och gjort sig lustiga över honom när han delat idéer:
– Andra har fått mig att framstå som förvirrad och sagt saker som: ”Har du tagit din medicin?”.
– Kollegors och tidigare klasskompisars ansiktsuttryck när jag delat kreativa idéer har gjort att jag dämpat mig. Det är utmattande att försöka utplåna alla tecken av adhd på sin arbetsplats.
”Bättre att misslyckas stort”
Kollegorna på senaste arbetsplatsen kände till hans adhd, men Johan berättade inte vad han egentligen behövde:
– Min självbild har varit att jag är någon som befinner sig under andras förväntningar. Därför har jag alltid tagit på mig mer ansvar än vad som krävs. Jag har även haft inställningen att om jag ska misslyckas, då är det bättre att misslyckas stort. Därför har jag dragit i gång stora projekt som har ganska stor risk att haverera.
Han har testat allt samtidigt och konstant arbetat extra:
– En människa kan inte jonglera hur mycket som helst utan att bli utmattad. När något stort projekt misslyckats har jag nästan känt mig lättad.
Efter senaste anställningen vet han med säkerhet att stillasittande arbete i kundtjänst och öppen kontorsmiljö inte fungerar:
– Jag blev anställd som resande tekniker, men saknar körkort, så det blev i stället ett stillasittande kontorsjobb. Rastlösheten växte och därmed hyperaktiviteten. Jag dagdrömde och försvann mentalt, kände mig som ett djur som andra försökte hålla fången i bur. Ständigt anpassade jag arbetsmiljön för mig själv och sökte mig till tysta rum.
Gasen och bromsen
Johan har jobbat på kafé, restaurang, som ungdomscoach, tekniker och pluggat heltid.
– Arbetet på café passade mig. Där skrevs allt upp på listor och lappar som flyttades över till nästa dag. Alla följde denna enkla lista med arbetsuppgifter vilket skapade strukturen jag behöver och avlastar arbetsminnet enormt. I jobbet som tekniker fanns veckoplaneringar, men i praktiken följdes inte planeringen. Man började studsa mellan uppgifter och ändra prioriterar. Det funkar inte så bra.
Vid sidan av heltidsjobbet startade han dessutom enskild firma:
– Det blir tydligt i mitt företag att projekten inte blir klara. Jag springer i cirklar som om jag befann mig i ett hamsterhjul och kan inte prioritera.
– Drömmen vore en arbetsplats där jag får köra på i maxfart, för att sedan stanna upp. Jag önskar finna en plats där det är tillåtet. Jag hinner mer om jag får utrymme att sakta ned.
”Jonglerade extra”
Utmaningarna i arbetslivet har handlar om skam, ångest, prioriteringssvårigheter och behovet av struktur och stöd för arbetsminnet. Han inser tydligt vad som blev svårt i hans senaste anställning:
– Det var inte så lyckat att jag drev massa projekt. Jag försökte sätta på mig många olika hattar och skapade en situation där jag jonglerade extra mycket. Det är svårt för en arbetsledare att veta vad man ska göra av någon som mig. Skulle de låta mig ansvara för alla stora projekt jag påbörjat, eller skulle jag fortsätta med mitt arbete som tekniker?
Resultatet blev ofta att han hoppade mellan olika roller och arbetsuppgifter. Samtidigt vill han inte dämpa den kreativa sidan av sig själv, han har alltid idéer och nya projekt på gång.
–Att vara öppen med min adhd i framtiden kommer underlätta, jag vill i alla fall testa den vägen. Jag vill inte fortsätta ha en vardag där jag går runt om skäms, styrd av rädsla och ångest.
Styrkan i att påbörja
Han önskar att hans förmåga att kunna påbörja stora projekt och presentera kreativa idéer skulle betraktas som en styrka som bättre kunde tillvaratas på en arbetsplats:
– Tänk om det fanns en arbetsgrupp där man fick komplettera varandra. Det är svårt att vara bra på alla tre delar: påbörja projekt, driva och slutföra. Jag är bäst i början, inte i mitten eller slutet.
Hans största utmaning är arbetsminnet som behöver avlastning, beskriver han.
– Min hjärna behöver ett externt arbetsminne. Jag kan inte fortsätta försöka hålla min adhd hemlig genom att låtsas minnas allt. Det har gjort livet svårare för mig. Känslan av att ständigt glömma saker kräver massa energi. Jag ska sluta skämmas för mina hjälpmedel framöver.
Rädslan att glömma
Som tekniker befann han sig inom ett uppstartsföretag där normen var att alla anställda ständigt skulle varva upp och prestera:
– Även jag försökte hålla farten på max och visade aldrig mina svårigheter med arbetsminnet. Jag tvingade mig själv att komma ihåg, om och om igen. Det hade varit så lätt för mig att direkt anteckna i en kalender eller på lappar framför skrivbordet.
Johan har dolt för sina kollegor att han har behov av att skriva ned precis allt som ska göras. Han har låtsats vara den som har koll genom att hålla allt i huvudet.
– Olika former av kom ihåg-system hjälper mig väldigt mycket. Det svåra är ju att skapa dessa själv, det bästa är om arbetsplatsen redan har en tydlig struktur och prioritering av arbetsuppgifter.
Jag använder mig av whiteboards, fasttejpade lappar på väggen och att göra-listor. Hemma är det likadant, jag skriver upp allt för att få något gjort.
Finna sin egen väg
Han behöver strukturerade och rutinbaserade arbetsmiljöer, kroppen behöver få vara i rörelse och han vill gasa och bromsa i en takt som passar honom. Han har sökt samtalsstöd gällande vägledning inför kommande anställningar och försökt finna svar på vad ett hållbart arbetsliv innebär för honom:
– Hur kan jag bli mer öppen och känna mindre skam? Jag vill verkligen söka mig till arbetsplatser där jag kan vara mig själv från början. Den här pausen har gjort mig medveten om mina styrkor och svagheter och nu vill jag att arbetsgivare ska veta från början. Att vara öppen innebär även att jag accepterar om jag väljs bort.
Han beskriver hur han genom livet följt andras råd gällande studieval och arbeten:
–Nu har jag försökt att lista ut vad min adhd innebär för mig i arbetslivet. Tidigare har jag lyssnat till andras rekommendationer gällande studier och yrkesval som passar mig bäst. Jag har aldrig varit bra på att veta vad jag faktiskt vill göra och med hänsyn till mina behov.
Nu är planen att söka heltidsjobb tills han finner rätt utbildning:
–Att inte veta vad jag vill är också en skam. Under min arbetspaus har jag velat fram och tillbaka.
Jag spenderar mycket av den här arbetslösa tiden med att reflektera och vila upp mig, eftersom jag inte haft semester på fyra år. Min slutsats är ändå att jag behöver ett strukturerat arbete men att jag inte kan tvinga mig till att sitta still. Många jobb utesluts redan där.
”Vill inte springa ifrån min adhd”
Under sitt uppehåll från arbetsmarknaden mår kroppen bättre. Stressen av att ständigt förminska sig satte sig i kroppen. Matsmältningen som krånglade är bra nu när han får leva sitt liv i takt med sin kreativitet och kroppens behov:
– Jag tränar, cyklar, lagar mat, målar och sover utomhus. Om jag inte får uttrycka mig kreativt blir hjärnan kreativ på andra sätt. Jag fastnar i tankar och betraktar mig själv som hopplös. Under senaste hektiska arbetsperioden reagerade jag även annorlunda på min medicinering. Jag fick ångest, hjärtklappning och kroppstemperaturen växlade mellan varm och kall under arbetsdagen.
Den ekonomiska stressen är lättare att hantera än den fysiska och psykiska stressen av att vara på en arbetsplats där han ständigt gått omkring och dämpat hela sin personlighet:
– Jag vill inte springa ifrån min adhd längre eller försöka besegra den.
– Helst lägger jag mig två på natten och går upp tio på morgonen. Sen kan jag jobba hela dagen. Kanske skulle det passa bäst att ha ett halvtidsjobb med säker inkomst, kombinera med min firma och även få tid till att utöva mitt intresse för mat och dryck. Det kanske inte passar med en enda arbetsplats för mig.
Text: Caroline Jonsson Foto: Adobe stock
