2018 mådde Elsa, då 13 år, riktigt, riktigt dåligt. Hon hade konstanta självmordstankar och panikångestattacker. Skolan i Krokom kunde inte ge henne det stöd hon behövde och det fanns ingen resursskola i närområdet. Mamma Lina förstod allvaret och fattade motvilligt beslutet att rycka upp livet i Krokom, lämna sonen kvar hos pappan och flytta 100 mil söderut till Kalmar där Elsa fick plats på en resursskola. Det visade sig vara ett lyckokast och Elsa är idag på en helt annan plats i livet.

Den täta mörka småländska skogen passerar förbi bilrutan. Asfalt blir grus och mobiltäckningen blir allt sämre. Och så plötsligt ser vi vägskylten ”Luvehult” som signalerar att vi kommit rätt. Den relativt nyinflyttade familjen Johansson-Lundh bjuder in oss på tre sorters kakor och kaffe i fina gammeldags kaffekoppar. Allt känns så trivsamt och lättsamt, men ganska fort tar vårt samtal en annan riktning. Mamma Lina berättar att flytten hit från Krokom i norra Sverige har varit svår, uppslitande och livsavgörande på en och samma gång. Dottern Elsa 17 år fyller i och säger:

– Om vi inte flyttat hit till Kalmar tror jag faktiskt inte att jag levt idag.

Elsa

Första delen av barndomen 

Låt oss börja den här berättelsen från början. Elsa växte upp med mamma, pappa och lillebror i Krokom. Lågstadiet på den mindre byskolan var inte helt okomplicerad, men det gick an. Elsa var utåtriktad, hade många kompisar och tyckte att det var helt okej att gå till skolan. Självmordstankarna fanns redan då, men de tilltog i styrka på mellanstadiet. Panikångestattacker började avlösa varandra och allt oftare började hon fly genom att springa hem. Vid 11-års ålder fick Elsa diagnosen Asperger. Det fanns lärare som tog hänsyn till hennes eskalerande dåliga mående och särskilda behov, medan andra viftade bort det.

– Vissa kriterier behöver uppfyllas för att jag ska funka. Jag är exempelvis väldigt känslig för ljud och ljus. Jag är också väldigt uppmärksam på hur jag blir bemött. Lärare som sa ”skärp dig” och ”du kunde ju det här igår” förlorade min tillit. De bara tryckte ner mig, berättar Elsa.

Kraschade helt på högstadiet

Egentligen var Elsa rätt så peppad på att lämna byskolan och börja högstadiet på en större skola. Men av olika anledningar blev det inte alls som hon tänkt sig.  

– Det brast i överlämningen mellan skolorna. De gjorde egentligen alla rätt inledningsvis, men så blev det ett rektorsbyte. Det innebar att informationen om Elsa inte kom ut till lärarna, vilket fick förödande konsekvenser, berättar Lina.

Det blev så illa att panikångestattackerna mer eller mindre blev konstanta, vilket gjorde det omöjligt för Elsa att vara på skolan.

– Jag har ju en sån pliktkänsla och tvingade mig själv till skolan. När jag väl var där så fick jag ofta vända på en gång eftersom jag direkt fick panikångestattack.

Elsa

– Det var mamma som till slut sa att det fick vara nog och att jag inte längre kunde utsätta mig för det där, säger Elsa.

En tid av stor skolfrånvaro följde och Elsa tillbringade majoriteten av dygnets alla timmar isolerad i en koja under sängen. Självmordstankarna intensifierades och resulterade i att Elsa gjorde suicidförsök under den här perioden

Radikal förändring måste ske

Lina som är sjuksköterska började jobba i skift för att på så vis kunna övervaka Elsa. Övrig tid höll bonuspappan Daniel vakt. Parallellt med detta försökte Lina vara en närvarande mamma till lillebror, samt ha en intensiv kontakt med skolan. Motvilligt började en tanke formuleras i Linas huvud – kanske går det inte att lösa Elsas situation i Krokom?

– Nä, jag insåg nog att min ammunition var slut. Det finns ju inga resursskolor i den regionen, så jag började fundera på om vi kanske måste flytta. Jag berättade om mina tankar för Daniel och då visade det sig att han också haft samma tankar i hemlighet och googlat massor och skrivit ihop en lista på resursskolor som matchar Elsas behov, berättar Lina.

Sagt och gjort, så skickade de ut sju ansökningar spridda över hela Sverige. Linas förväntan på att Elsa skulle bli antagen var väldigt låg. Hon var medveten om att många av skolorna hade årslånga köer.

Men så hände det osannolika! Dagen efter de skickat in ansökan, så hörde en rektor från Centrumskolan i Kalmar av sig och erbjöd en plats direkt efter sommarlovet bara 2,5 månad senare.

Snabba ryck

De behövde ge besked till skolan inom några dagar. Lina började kolla på kartan vart Kalmar låg, vägde för och nackdelar och bestämde sig slutligen i samråd med Elsas pappa för att acceptera erbjudandet. Nu påbörjades ett intensivt arbete med att göra flytten möjlig. När boendet var på plats och allt var klart nere i Kalmar, bara några veckor innan flytten skulle ske berättade hon och pappan för Elsa. 

– Vi var redan förberedda på att hon skulle rymma när hon fick beskedet. Vi var oroliga att hon skulle skada sig själv. Vi spårade hennes telefon och stod med bilen där de trodde hon skulle fly. Hon hatade oss så mycket just då, säger Lina.

Elsa säger att hon till slut bara gav upp och minns ingenting av själva flytten.

Återhämtning och kraftsamling

Första tiden på Centrumskolan ägnades åt att i lugn och ro vänja Elsa vid skolmiljön igen. De ägnade mycket tid åt relationsbygget med lärarna, samt så jobbade de hårt med Elsas kravkänslighet. Lärandet kom först andra året när hon kände sig trygg i skolan. Hon lyckades under sina två år där läsa i kapp ett stort antal ämnen. När hon gick ut 9:an var hon fast besluten vad nästa steg skulle bli:

– Det var Estetiska-programmet eller inget som gällde. Jag älskar att sjunga och måla!, säger Elsa.

Att komma in på Estetiska programmet var inte alldeles självklart eftersom Elsa fortfarande saknade vissa betyg. De fick tipset om Waldorfgymnasiet i Kalmar och påbörjade en dialog med dem.

Rektorn var väldigt flexibel och de kom fram till en bra lösning. Det är en liten skola på 20 elever och de har haft möjlighet att individanpassa Elsas skolgång. Nu går hon lite kortare dagar, fyra dagar i veckan. Förutom skolans flexibilitet så uppskattar Lina deras ödmjukhet:

– Även den här skolan gör missar, men när saker blir fel så tar de på sig det och ber Elsa om ursäkt. De är ödmjuka inför sin okunskap och vill lära sig mer via en dialog med Elsa. Hon är numera glad när hon går till skolan och det betyder allt!

Lina

Elsa ser på framtiden med tillförsikt.

– Trean kommer bli jättekul. Vi ska läsa kulturhistoria och åka till Italien på slutet av kursen. Kolla på arkitektur och äta god mat! Efter gymnasiet ska jag gå på Folkhögskola, berättar Elsa entusiastiskt.

Text & Foto: Nina Norén

Attentions förtydligande: Vi gläds åt att flytten blev räddningen för Elsa, men förordar såklart inte att familjer i första hand flyttar för hitta en lösning för barnen i skolan.