Sociala medier och spel är en självklar del av ungas liv. Men hur påverkas barn och unga med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) av en digital miljö som ständigt pockar på uppmärksamheten – och vad kan göra skillnad i praktiken?

Skärmar, spel och sociala medier är för många fritid, umgänge och underhållning i ett. För vissa är det också en plats där man känner att man lyckas, får snabb återkoppling och slipper krav som annars präglar vardagen. Samtidigt pågår en intensiv diskussion om skärmtid, psykisk ohälsa och beroendeliknande beteenden. För barn och unga med NPF är frågan ofta ännu mer laddad.

– Det kan vara bra att känna till att det finns en extra sårbarhet i att fastna i de här beteendena kring skärmen, säger Sissela Nutley, som är disputerad i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska Institutet.

Sissela Nutley har i sin forskning länge fokuserat på utvecklingen av kognitiva förmågor som uppmärksamhet, arbetsminne och impulskontroll – funktioner som ofta är påverkade vid till exempel adhd. De senaste åren har hennes arbete i allt högre grad kommit att kretsa kring digitala medier och psykisk hälsa hos unga.

Vår hjärna har en inbyggd obalans

När Sissela Nutley beskriver varför digitala miljöer kan vara särskilt svåra att hantera börjar hon i hjärnans evolution.

– Vi har alla ett försprång i de delar av hjärnan som är äldre, där vår nyfikenhet och vårt belöningssökande har sitt ursprung. De har 150 miljoner år på nacken. De delar som däremot hjälper oss med långsiktiga mål, planering och att kontrollera uppmärksamhet är mycket yngre.

De äldre systemen reagerar snabbt på sådant som signalerar belöning, variation och social bekräftelse. De nyare delarna, framför allt i pannloberna, är ansvariga för att bromsa impulser, hålla fast vid långsiktiga mål och stå emot frestelser. Redan hos personer utan diagnos finns alltså en spänning mellan dessa system, ett slags obalans.

– Det finns hos alla människor ett väldigt stort försprång för sådant som triggar belöningssökande och nyfikenhet. Vid NPF är den här obalansen ännu större.

Vid exempelvis adhd kan svårigheter med impulskontroll och uppmärksamhetsreglering göra att det blir extra svårt att avbryta en aktivitet som ger snabb stimulans. Detta sammanfaller med hur många sociala medieplattformar är uppbyggda, förklarar Sissela Nutley.

– Den här tekniken är ju designad för att vi ska använda den så mycket som möjligt. Det är jättesvårt att låta bli den, det är nästan ingen som klarar det utan hjälp.

En paus från det kämpiga

Samtidigt är bilden inte entydig. I många familjer där det finns en NPF-problematik kan skärmen fylla en funktion som är både begriplig och nödvändig. En vardag som präglas av höga krav på planering, självreglering och social anpassning kan innebära att stora delar av dagen upplevs som ansträngande. I det läget kan spel eller sociala medier vara så mycket mer än bara underhållning. Det kan vara en plats där barnet lyckas, där reglerna är tydliga och där återkopplingen är omedelbar.

– Det blir en stund där man får vila från det kämpiga och dessutom få stimulans i de här delarna av hjärnan som verkligen pingas. Det kan bli en väldigt fängslande, lugn stund för hela familjen, säger Sissela Nutley.

Hon beskriver hur föräldrar ofta upplever att situationen faktiskt fungerar bättre när barnet får vara i den digitala miljön.

– Man upplever att det här är avlastning på riktigt, för att barnet är i ett sammanhang där han eller hon mår bra.

Det är därför diskussionen om skärmar sällan är enkel. Sissela Nutley betonar att det för många familjer inte är en fråga om att något uppenbart destruktivt måste bort, utan om att väga en konkret och påtaglig lättnad mot risker som kan visa sig först på sikt.

– Problemet är ju balansen och när den här typen av aktiviteter tar över handen, säger hon.

När användandet förstärker svårigheter

Forskning om långvarigt intensivt användande av sociala medier pekar, förklarar Sissela Nutley, på att effekterna inte alltid stannar vid stunden av underhållning.

– Har man redan svårigheter med uppmärksamhet tycks ett långvarigt användande förstärka problemen över tid.

Det som i stunden kan kännas som återhämtning riskerar alltså att på sikt påverka just de förmågor som redan är sårbara. Splittrad uppmärksamhet, ständig växling mellan stimuli och ett kontinuerligt sökande efter nya intryck kan göra det svårare att upprätthålla koncentration i andra sammanhang.
 

Samtidigt betonar Sissela Nutley att hjärnan är formbar.

– Hjärnan är plastisk kring de här förmågorna ganska länge, och man kan träna arbetsminne genom hela livet. Om vi slutar splittra vår uppmärksamhet och konstant söka snabba kickar tror jag att hjärnan kan anpassa sig till en lite långsammare stimulansnivå.

Siffrorna som visar skillnaderna

I en kommande rapport från skolprogrammet Det syns inte framträder tydliga skillnader mellan unga med och utan diagnos när det gäller spelvanor och upplevelser online:

• Unga med adhd och autism uppger oftare än unga utan diagnos att deras spelande får negativa konsekvenser 11–12 procent (jämfört med 6 procent bland unga utan diagnos).

• När det gäller att spela som en flykt från verkligheten svarar 23 procent för unga med adhd och 25 procent för unga med autism att det stämmer (16 procent av unga utan diagnos uppger att det stämmer)

• Utsatthet är vanligare i dessa grupper: 25 procent av unga med adhd och 32 procent av unga med autism uppger att de fått elaka kommentarer den senaste månaden (jämfört med 16 procent bland unga utan diagnos)

• Fler unga med adhd och autism tycker att det är svårt att sluta spela trots att de vill 14–17 procent (jämfört med 10 procent bland unga utan diagnos)

Sissela Nutley beskriver också att barn med NPF oftare uppger att de utsatts för sexuella trakasserier och att de i högre grad rapporterar nedstämdhet och ångest kopplat till sociala medier.

Engagerade vuxna som skydd

Mot denna bakgrund blir vuxnas roll central. Sissela Nutley pekar på att ett av de starkaste skydden mot att utveckla problematiskt skärmanvändande är när föräldrar engagerar sig i barnets digitala liv.

Engagemanget handlar inte enbart om regler, utan om förståelse och närvaro. Att spela tillsammans ibland kan skapa inblick i hur spelet fungerar och vilka mekanismer som gör det svårt att avbryta.

– Har man ett barn som är intresserad av ett spel kan man som förälder försöka spela tillsammans lite då och då, eller i alla fall ha koll på hur det funkar så att man kan ställa relevanta frågor.

   Kunskap om hur lång tid en spelomgång tar kan också minska konflikter.

– Om man vet att ett spel tar 45 minuter är det inte så klokt att ropa att maten är klar om 20 minuter. Då kommer det bara bli bråk.

För yngre barn betonar Sissela Nutley att det är vuxnas ansvar att sätta ramar, exempelvis kring mobilanvändning på kvällen eller natten. För äldre barn handlar det mer om att förklara hur tekniken är uppbyggd och gemensamt hitta strategier som skyddar sömn och studiero.

– Ju äldre barnet är desto mer får man försöka ha en dialog om att det här är designat för att vi ska använda det så mycket som möjligt, och att det är väldigt svårt att låta bli utan hjälp.

Hon nämner också gratisverktyg, som ScreenZen och One sec, som skapar en medveten paus innan en app i telefonen öppnas.

– Bara den här lilla pausen hjälper en att sakta ner och få en chans att stoppa impulsen, så att man faktiskt kan ta ett aktivt beslut. Man får hjälp att gå från de här gamla delarna av hjärnan och komma upp i pannloppsdelarna.

Text: Johanna Aggestam Foto: Andreas Andersson