Ensamhet kan alla kan känna av. Ibland som ett skav, ibland som en fullskalig storm. Ofta kan man råda bot på den – gaska upp sig, skaka av sig känslan av att sväva solo och rycka i de sociala tåtar man ändå har eller anar finns. Man rycker i någon gammal vän, en släkting, en förening som verkar lovande och förlitar sig på de sociala färdigheter man tillskansat sig genom i livet, i de nya kontakter man tar.  Men för många med NPF är ensamheten inte en övergående känsla – den är faktisk.

Man är de facto ensam. Det finns inga tåtar att rycka i och de sociala färdigheterna är inte självklara. För med såväl autism som adhd är just svårigheterna med socialt samspel nästan alltid en del av problematiken. Man upplevs som udda, man kan inte tolka, man blir missförstådd, man är jobbig, all social samvaro tröttar. Alla andra är jobbiga. 

Från tidig ålder

Och ensamheten kan ha varit en följeslagare från småbarnsår upp i ålderdomen. För grunden till ensamhet läggs ofta tidigt, redan i förskolan. Barn med NPF har ofta svårt att passa in i den sociala normen. Kanske är de hyperaktiva, kanske är de oförmögna att förstå de osynliga sociala koder som andra barn verkar införliva bara genom att vara med, observera, lyssna, testa. Och hur ska man kunna öva på att vara en vän om man inga vänner har att öva på? Ofta blir familjen extra viktig när de externa kontakterna inte händer, inte utvecklas. Ändå ser vi i våra många anhörigenkäter att svarande familjer beskriver hur nära släktingar drar sig undan när NPF är en del av ekvationen.

Hela livet kan påverkas

Många med NPF lever helt enkelt med ett begränsat socialt skyddsnät och sådan ensamhet gör en sårbar. Ensamheten är inte längre en känsla, utan något som påverkar varje aspekt av livet. För den som inte har ett nätverk blir vuxenlivet en utmaning på en annan nivå. För vänskaper och relationer är viktigt rent praktiskt, handgripligt – en pålitlig vän kan hjälpa en att komma i kontakt med rätt personer när det är dags att söka jobb. Kanske till och med erbjuda en soffa att slagga på om man är mellan lägenheter. Eller introducera en för sitt livs kärlek eller ett intresse som öppnar världen. Den ena ger det andra. Relationer föder möjligheter. Men för många personer med NPF saknas ofta de öppna dörrarna, gräddfilerna och räkmackorna.

Motverka ensamheten tillsammans

Då behövs det starka samhället – för att kompensera den flock som man inte lyckas ordna på egen hand. Det behövs proffs som fångar upp och insatser som gör det lite rättvisare. Så att de som föds med alla förutsättningar inte vadar i möjligheter och chanser medan de som får en tuffare hand att spela från start blir utan allt.

Men vet du? Samhället är också du och jag. Samhället är du som bjuder in hela förskoleklassen till ditt barns barnkalas så att ingen hamnar utanför, samhället är du som bjuder in samtliga kollegor på AW, samhället är du som väljer att bli kontaktperson, samhället är du som går på bio med någon som du inte känner så väl men som inte verkar ha någon att gå på bio med. Samhället är du som vågar anställa någon som är kompetent på sitt vis men som kanske inte briljerar med just social kompetens. Samhället är du som säger hej till grannen som andra säger är en kuf.

Vi måste börja tala om ensamheten för personer med NPF. Inte som en känsla som går över, utan som ett konkret hinder som hindrar många från att leva fullt ut. Vi behöver skapa samhällsstrukturer där även de utan ett hemsnickrat, socialt skyddsnät kan få möjlighet att leva sitt liv fullt ut, på sina villkor. För ensamhet är inget oundvikligt så länge vi har varandra och ensamhet borde inte vara ett pris man måste betala för att man fungerar annorlunda.

Text: Cecilia Brusewitz, anhörig och kommunikatör Attention.