Martina Nelson är psykolog, specialist inom neuropsykologi och numera även författare till anhörighandboken ”Vem hjälper den som hjälper? – att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa”. I sitt arbete möter hon många klienter som har NPF och mår psykiskt dåligt men även deras anhöriga som själva kämpar med sitt mående. Anhöriga som beskriver att de tappar bort sig själva och att den närståendes mående blir centralt. Därför har Martina Nelson valt att skriva en bok till just dem.
– Jag har själv levt som anhörig till någon som mår dåligt och vet hur svårt det är att samtidigt ta hand om sig själv, säger Martina Nelson. Många anhöriga kan nästan bli provocerade när de får rådet att prioritera sig själva. ”Hur kan jag åka i väg och träffa mina vänner när jag har ett barn som vill dö?”. Eller ”Hur ska jag hitta orken att göra något roligt när jag är helt slutkörd?”. Men i slutändan så måste du det för att överhuvudtaget kunna finnas till för någon annan.
Och Martina Nelson betonar att man inte behöver åka iväg på spa för att ta hand om sig själv.
– Nej, det handlar mer om ett mindset. Att ta små stunder åt sig själv, att kanske inte tacka ja till extra belastande arbetsuppgifter på jobbet när det är tungt hemma, att se sina egna signaler och ta dem på allvar.
Det kliniska arbetet
Trots sitt eget anhörigskap så var det viktigt för Martina Nelson att skriva utifrån sin yrkesroll.
– Jag vill utgå ifrån mitt kliniska arbete och det finns många studier som visar på att anhöriga i stor utsträckning drabbas av psykisk ohälsa om man inte får stöd och hjälp i tid. Utmattning, svårhanterlig oro och sömnsvårigheter är väldigt vanligt bland anhöriga. I forskningen finns svar på vad som faktiskt hjälper. Men visst har jag också utgått ifrån mina egna erfarenheter. Det är nog oundvikligt.
Anhörigskap och psykisk ohälsa
Varför kände hon ett behov av att skriva en bok för just anhöriga till närstående som lider av psykisk ohälsa? Är det något som utmärker anhörigskap och psykisk ohälsa?
– Anhörigskapet till någon som har en funktionsnedsätting, mår psykiskt dåligt eller är sjuk är nästan alltid tufft. Inte minst oron man känner för den som man stöttar eller vårdar. Många känner också dåligt samvete att man inte gör tillräckligt. Men om den närstående exempelvis har en cancersjukdom så lastar man sällan sig själv i samma utsträckning som när ens nära har en depression eller ångestproblematik.
Martina beskriver hur det kan dyka upp tankar ”Har jag varit en dålig förälder? ” eller ”Har jag inte gett det som min närstående behövde vilket ledde fram till det här?”. Hon menar att känslor av skuld är vanligt i just den här anhöriggruppen.
– Många anhöriga som jag möter i mitt arbete vågar inte eller orkar inte känna efter hur de själva mår. De ifrågasätter hur de kan klaga på att må dåligt när deras närstående mår ännu sämre och tänker att det är egoistiskt. Men att prioritera sig själv är motsatsen till att vara egoistisk. Då har du en chans att hålla.
Samhällets ansvar
Martina önskar att det fanns ett upparbetat arbetssätt inom vården där personal som möter personer med psykisk ohälsa också fångar upp de anhöriga. Som hör sig för om hur de anhöriga mår och erbjuder samtalsstöd eller hänvisar till kommunens anhörigstöd som enligt lag ska erbjudas den som vårdar.
– I dag får anhöriga dra ett tungt lass och både regioner och kommuner förlitar sig på anhörigas hjälp. Det blev särskilt tydligt efter psykiatrireformen på 90-talet när de som bott på de institutioner som stängde i samband med reformen plötsligt skulle klara sig själva. Ansvaret hamnade på anhöriga om sådana fanns.
Martina ser än idag hur kommuner kan släppa ansvaret om klienter om de vet att det finns engagerade anhöriga och ett skyddsnät som förhindrar att den som är sjuk eller funktionsnedsatt hamnar på gatan. Vad som händer med de anhöriga ägnas inte tillräcklig uppmärksamhet.
– Den överbelastade vården och omsorgen är naturligtvis ett skäl till att det har blivit så här men vi behöver vara medvetna om hur högt priset är för den som vårdar men också för samhället i stort.
Gränssättning
I boken så lyfter Martina Nelson alltifrån hur man kan hantera hjärnspöken, jobbiga känslor, andras välmenande råd och också hur man ibland måste gränssätta mot den som mår dåligt.
– Och det är jättesvårt. Men man kan prata med varandra. Utan att lägga skuld beskriva att man behöver göra något för sig själv. Och det kan väcka upprörda känslor men vi anhöriga kan inte kontrollera allt och hur vår närstående mår. Rent krasst kan allt hända, oavsett vad vi gör – eller inte gör. Och chanserna att du orkar finnas kvar och stötta ökar om du ibland sätter dig själv i första rummet.
Om Martina Nelson
Martina Nelson har också, tillsammans med kollegan Lotta Borg Skoglund, psykiatriker och forskare, skrivit böckerna ADHD på jobbet – om hjärnan, forskning och strategier och Svart bälte i föräldraskap – att lösa vardagen i NPF-familjer.
Martinas tips till dig som är anhörig:
- Sätt ord på dina känslor och tankar, och försök att inte döma dina upplevelser. Det är okej att känna alla möjliga känslor.
- Var snäll mot dig själv. Kom ihåg att du gör så gott du kan.
- Bekräfta och validera dig själv, dina tankar och känslor. Det kan till exempel låta såhär ”Det är okej att vara ledsen och orolig, det är förståeligt utifrån det jag har varit med om och allt jag kämpar med just nu”.
- Försök att göra saker för din egen skull – också! Sådant du tycker om och som känns meningsfullt för dig. Det blir extra viktigt när man är anhörig för att hålla i längden.
- Prata med andra i liknande situation. Att dela erfarenheter och tips med andra brukar vara hjälpsamt och kan göra att du känner dig mindre ensam.
- Påminn dig själv om att det inte är ditt fel att din närstående mår dåligt. Precis som NPF så är psykisk ohälsa väldigt ärftligt.
- Sök stöd och hjälp. Du kan till exempel vända dig till anhörigstödet i din kommun, eller hålla utkik efter gruppträffar som intresseorganisationer anordnar.
Text: Cilla Brusewitz Foto: Caroline Andersson Renaud
