Idrottsrörelsen har som uttalat mål att vara till för alla, oavsett den enskildes ambitionsnivå eller ålder. Målet är en viktig förklaring till det stöd som idrotten har både bland politiker och allmänheten. Den ses som en viktig aktör när det gäller att främja folkhälsa, meningsfull fritid och en utvecklande gemenskap. Det låter bra, men i praktiken har man svårt att nå alla dem som skulle vilja och behöva idrotta.

Exempel på vanliga hinder är för mycket fokus på tävling, brist på anpassning, ledare som inte fått tillräcklig kunskap och en kultur som lägger allt ansvar på individen. Vår erfarenhet är att inte minst barn och ungdomar som skulle vilja idrotta på sina egna villkor har svårt att hitta in i och bli kvar i föreningslivet.

När man skapar på ytan ser man att många föreningar har svårt att leva upp till idrottsrörelsen egen idé att “vi bedriver idrott i föreningar för att ha roligt, må bra och utvecklas under hela livet.” Vi gläds förstås över de goda exempel som finns där ideella ledare, ofta med enkla medel, på ett självklart sätt välkomnar även personer med funktionsnedsättningar och ser att mångfald berikar verksamheten. Men nu får vi också allt fler signaler om att personer som behöver lite extra stöd för att fungera bra i ett idrottssammanhang, utestängs.

Extra allvarligt är det när denna brist på förståelse, acceptans och vilja att anpassa finns inom parasporten, som bedriver idrott för personer med synnedsättning rörelsenedsättning och intellektuell funktionsnedsättning. Ett aktuellt exempel på detta är uteslutningen av den alpina VM-medaljören Elmie, där motiveringen är att hon inte lever upp till de sociala krav som de ställer på henne. Hennes fall har uppmärksammats i Dagens Nyheter, där det framgår tydligt att idrotten inte redo för att inkludera på riktigt. I samma tidning har Måns Möller kallat Sverige för ett riktigt u-land när det gäller idrott för barn med autism.

Om idrotten på riktigt ska vara till för alla måste samhället ställa krav på att nödvändiga anpassningar och att ledarna utbildas i att stödja idrottare med funktionsnedsättning. Vidare behöver lagstiftningen förändras så att den omfattar skydd för diskriminering även inom idrotten och föreningslivet.

I avvaktan på dessa förändringar uppmanar vi på Attention både Riksidrottsförbundet och alla specialidrottsförbund att på eget initiativ vidta de åtgärder som krävs för att som de själva vill, välkomna alla som vill delta.

Anki Sandberg, ordförande Attention