Juldagen 2022 välte Elin Wiigh så smått internet. På julafton lade hon upp en video på Tiktok där hon framförde en kärleksförklaring till sin mamma. Sången “Mammalåten” fick mamma Wiigh att gråta och månghövdad Tiktok-skara gjorde henne snabbt sällskap. “Mammalåten” blev början på Elins artistkarriär men är också ett kvitto på en mammas orubbliga stöd när ett barn tycker att livet gör ont.

Vissa människor har så mycket liv i dem. Ögon som insuper, munnar som skrattar stort och kroppar som på något sätt dansar med i det som sägs. Elin Wiigh är en sådan. Hon höjer oktaven i rummet. Till och med hennes lockiga hår verkar hänryckt över att vara här och nu. Att allt är på gång. Det har dock inte alltid känts så i Elin och det handlar låten “Mammalåten” om.

– Det var helt galet, säger Elin vid minnet av “Mammalåten”-effekten på Tiktok och ruskar huvudet så de blonda lockarna far. Mamma hulkade och helvete vilket bra content det blev, skrattar hon.  

“Mammalåten” var dels ett resultat av mammans enträgna önskningar om att få en egen låt av sin musicerande dotter och dels Elins egen “nu det banne mig dags”-känsla. Nu var det dags att lovsjunga mamman som stått vid Elins sida genom hundår av ångest, fobier och oförklarliga symtom – som ett par år innan visat sig vara adhd. 

– Mamma har verkligen funnits där. Lyssnat, släppt allt, tröstat. Men innan diagnosen så fick hon också kämpa med sin egen frustration över varför jag betedde mig som jag gjorde. Varför jag inte kunde hålla ordning, varför det var så mycket drama omkring mig i familjen, varför jag inte kunde städa efter mig och värst av allt: varför  kunde jag förklara varför det inte gick? Jag hade liksom inga ord. Det bara gick inte.

Uppväxt

Elin beskriver en uppväxt på Danderyd med sina föräldrar och sina två äldre tvillingbröder som fin men också krånglig. “Danderyd är en lite speciell plats att växa upp på”, säger hon dröjande och letar orden för att beskriva den relativt burgna förorten till Stockholm.

– Det var så mycket som jag inte förstod och som verkade så viktigt för andra. Vilka kläder man skulle ha på sig och vilka man skulle hänga med. Alla verkade veta vad som gällde utom jag. Det kändes som att de hade varit på ett möte som jag missat.

Elin var kanske inte den coolaste men lyckades navigera skolgången genom att vara den roliga, den härliga och inte minst den som höll på med musik. Redan som nioåring så visste hon att det var artist hon skulle bli.

– Musiken har betytt enormt mycket för min självkänsla. Musiken är min grund och det var genom den som jag fick bekräftelse. 

Bekräftelse

Behovet av bekräftelse och uppmärksamhet har alltid varit stort och Elin ser en direkt koppling till sin adhd.

– Bekräftelse ger kickar som man är sucker efter när man har adhd. För andra kanske det är alkohol, spel eller sex men för mig är det är som en dopaminrush så fort någon tycker om det jag gör och visar det. Problemet är att behovet är omättligt. När jag var liten var jag nöjd om jag fick göra ett soloframträdande i skolan. Om jag vetat då vad jag får vara med om nu; fantastiska recensioner, spelningar och program så hade jag inte trott att det var sant. Men nu så vill jag bara ha mer. 

Bekräftelsebehovet kan göra självkänslan skör i perioder. Elin beskriver hur hon kastas mellan att tycka att det hon gör är fantastiskt, till att tycka att det är “skit”. 

– Om jag inte har fått höra på en vecka att min musik är bra, fått många likes och streams och berört någon så blir det tomt på bekräftelsekontot, säger hon.

Vi pratar en stund om tiden vi lever i. Hur den snabba responsen befäster beroendet av att bli sedd. Och det märkliga i att söka uppmärksamhet från människor som man inte ens vet vilka de är.

– Det är lite läskigt.

Adhd 

Elins – då oupptäckta – adhd under tonåren gjorde att hon kände sig konstant över- eller understimulerad, vilket ledde till svåra humörsvängningar. 

– Jag utvecklade kräkfobi och hälsoångest också så jag vågade knappt träffa andra av rädsla att bli smittad. 

Trots “råångest” så fortsatte hon gå till sin musikklass i skolan och musiken bar. Men den inre dialogen var tuff och pendlande. Ömsom självhat, ömsom “on top of the world”. Elin påbörjade en KBT-behandling mot kräkfobin och när hon avslutade den så föreslog KBT-terapeuten – som tagit del av Elins känslomässiga berg- och dalbana – en adhd-utredning. 

– Jag är så tacksam för det. Jag hade hört tidigare av en kompis att jag borde bli utredd men då blev jag förbannad. Såg adhd som ett skällsord. Men att få sitta och bli utredd från grunden är det bästa som hänt mig. Allt föll på plats och plötsligt förstod jag varför jag funkar så här. Det kändes som att få en startknapp. 

“Jag är ett monster”

I våras så släppte Elin singeln “Jag är ett monster”. Hon sjunger att hon “sabbat alla vänskaper” och att hon har “fått människor att andas i fyrkanter”. “Jag är ett monster” speglar hur hon upplevde relationer innan adhd:n erbjöd förklaringar. När hennes förvirring över sig själv gjorde att hon “fastnade i mitt eget huvud”.

– Jag har varit en distraherad kompis. Glömt bort att svara, var klumpig och har sårat. Ibland för ärlig och ibland ljugit för att inte visa hur jag egentligen mår. För att inte skrämma bort med mitt mörker, säger hon och tystnar. 

Idag vet Elin att hon mår bäst av få nära relationer och hon beskriver sina närmaste vänner som “fellow damp-ungar”. 

– Vi har som ett eget språk och vi slipper att hela tiden förklara oss själva. Det är så SKÖNT. 

Hon kan känna en sorg över att inte fått sin diagnos tidigare. Så mycket hade varit enklare med en förklaringsmodell. För både henne själv och hennes mamma.

– Men samtidigt: då hade jag inte skrivit lika många skitbra, as-sorgliga låtar, säger hon med ett skratt.

Text: Cecilia Brusewitz Foto: Adrian Wretljung