Första advent. Ett slags startskott för julen, nu när höst äntligen övergår i vinter. Jag har alltid gillat december. En mysig månad som lyser upp i mörkret och skapar små stunder av gemenskap och guldkanter i vardagen. Jag har många fina decemberminnen från min barndom, som varm choklad framför SVT:s julkalender innan skolan och att förväntansfullt öppna ett nytt litet paket i mammas hemmasydda vägghängda julkalender. Tänk att hon satt och slog in 48 små paket till mig och min lillasyster inför första advent varje år! Jag såg fram emot att få föra jultraditionerna från min egen barndom vidare till mina barn. Det var en av drömmarna jag hade, när jag gick där med min stora mage. Men under mitt åtta år långa föräldraskap, har den där decemberglädjen snarare övergått i stress och ren ångest.

För oss föräldrar till barn med NPF innebär den här månaden så mycket mer än mysiga pepparkaksbak och inbjudan till luciatåg på barnets skola. Förväntningar att leva upp till, fler måsten och aktiviteter, på en redan överfull agenda. För att inte tala om alla sociala sammanhang dömda att misslyckas. För oss, som representerar en föräldragrupp där fler än hälften hamnar i sjukskrivning för utmattningssyndrom, blir december så otroligt påtaglig. En del av oss har barn som inte orkar gå till skolan. Inget luciatåg, ingen julavslutning. Där var jag själv för två år sedan, när min son Noah blev sjukskriven för stress, bara två månader in i höstterminen i förskoleklass. Han missade både luciafirandet och sitt livs första julavslutning i skolan. Noah har adhd, autism och Tourettes syndrom.

Mamma med adhd

Jag är själv en mamma med adhd. Det innebär att jag har en funktionsnedsättning att ta hänsyn till, parallellt med ett utmanande föräldaskap till barn med omfattande behov av stöd. Känslan är många gånger att en blind leder en blind. Jag ska stötta Noah i hans utmaningar, varav flera jag själv delar med honom. Både Noah och jag älskar livets guldkanter. Vi upplever världen som lite tråkigare än neurotypiker, vilket gör december till en källa av dopaminmöjligheter att ösa ur. Problemet är att våra sårbarheter hindrar oss från att göra allt vi så gärna vill. Vår bristande tidsuppfattning och förmåga att reglera energi skapar lätt en enorm stress, som vi är extra känsliga mot. Dessutom saknar vi båda filter för alla intryck, vilket gör att mycket av det vi älskar också suger musten ur oss.

För ett och ett halvt år sedan kraschade jag in i min andra utmattning sedan jag blev förälder. Jag var sjukskriven, först på heltid och sedan på deltid, i nästan ett år. Kraschen blev startskottet på en rad insikter för mig och under sjukskrivningen började jag lägga ett nytt pussel för vårt liv. Viktiga pusselbitar av ökad självinsikt, acceptans, nyfikenhet och värderingar. Bit för bit har jag pusslat fram bättre förutsättningar för både Noah och mig. Det har inneburit en rad tuffa beslut och att möta flera av mina stora rädslor. Att växa upp som odiagnostiserad flicka och kvinna har präglat mig starkt. Många av mina val i livet har styrts av min önskan om att duga och passa in. Jag har pressat mig över mina gränser och saknat ordet “nej” i mitt vokabulär. Jag skulle ljuga om jag sa att det fortfarande inte finns ett motstånd i att stå upp för mig själv och säga nej tack. Jag övar och har kommit en bit på väg, men ser pusslet som ett livslångt projekt. Belöningen ligger i vetskapen om att självkärlek gör mig till en bättre mamma och en bättre förebild för mina barn.

Har hittat en rimlig nivå

I år känner jag knappt någon stress eller ångest inför december. Inte bara för att Noah nu går i en resursskola och har fått egna kompisar för första gången i sitt liv. Jag är inbjuden till luciatåg på skolan! Jag har också kommit så långt i arbetet med mig själv att jag vet ungefär vad vi orkar med en månad som december. Jag vet vad som är viktigt för Noah och hans lillasyster och det försöker jag att ge dem. Jag har dessutom överträffat mig själv i år genom att planera. I god tid klickade jag hem både Nissedörr och tomtedräkter. Att Nissen flyttar in är decembers stora höjdpunkt och tomtedräkterna har barnen på sig varje dag om de får bestämma. Någon hemmasydd julkalender och 48 inslagna paket blir det däremot inte. En liten chokladbit ur chokladkalendern varje morgon är guldkant nog. Barnen kommer också behöva acceptera att Nissen tar sovmorgon vissa dagar . Jag kommer behöva acceptera att båda barnen förmodligen inte kommer vara lika fascinerade av julkalendern på SVT som jag var. Det viktiga är inte längre HUR jag skapar glädje hos barnen, utan ATT de känner glädje.

Barnens bästa i fokus på julafton

Samma sak med julafton. En dag full av krav och måsten om vi inte vågar säga nej. Året har 365 dagar, ändå finns det en enda dag då vi behöver träffa precis alla i hela släkten, gärna utspridda i olika städer, med olika traditioner som ska pusslas ihop. När jag var liten firade vi halva julafton med mammas släkt, innan vi satte oss i bilen och åkte tio mil, för att fira den andra halvan av dagen med pappas släkt. För Noah hade en sådan dag varit allt annat än julafton. Jag kommer att fira julafton med just mina barns bästa i fokus. För mig är julen barnens högtid. Ett ypperligt tillfälle dessutom att stärka min egen självkänsla, genom att sätta gränser för oss och öva på ordet nej. Jag ska stå emot åsikter om vad vi “borde” klara av och min egen rädsla för att göra någon annan besviken. Det är deras problem, inte mitt. Min uppgift är att ge barnen en härlig dag, med en lugn och glad mamma, på våra villkor. Det är den bästa julklapp vi kan få, både barnen och jag.

Text: Anna Hegestrand Foto: Privat & Adobe stock