Lotta Borg Skoglund har gjort sig känd som framgångsrik läkare och forskare med fokus på adhd. I den här artikeln berättar hon om sina livserfarenheter, sin egen adhd-diagnos och makten att påverka sitt liv och undvika återvändsgränder.

“Jag har levt ett helt liv med vetskapen om att jag inte är som alla andra. Ändå har jag alltid trott på omgivningens förklaringar. Att jag bara inbillar mig att mina upplevelser, mina svårigheter och mitt känsloregister är annorlunda … Det var först när jag fick min diagnos och rätt behandling som jag förstod att man kan vara trött utan att vara ledsen. Att man kan vara ledsen utan att vara hungrig och att man kan vara uttråkad utan att det är livsfarligt. “

Inledningen ur Lotta Borg Skoglunds bok Adhd: Från duktig flicka till utbränd kvinna signerades aldrig med hennes namn, men orden beskriver hennes erfarenhet av att leva med adhd:

– Det har varit en process att vara öppen om min adhd-diagnos som jag fick för 15 år sen. Det är inte ett självklart beslut i rollen som ”adhd-läkare” att berätta om min personliga erfarenhet. Jag har behövt fundera så att det inte landar fel.

För patienternas skull

Hon är överläkare i psykiatri och docent vid Uppsala universitet. Hennes forskning handlar om adhd, hormoner och hälsomässiga konsekvenser av neuropsykiatriska diagnoser och hon har gjort sig känd som expert och debattör i media. I mötet med patienter har hon upplevt sin adhd som en styrka:

– Att berätta om min adhd handlar inte om mig – det handlar om mina patienter. Min forskning handlar inte om mig utan om gruppen. Media och omgivning har en tendens att fokusera på individen, vilket riskerar att skymma de stora frågorna. Därför har jag inte lyft fram min adhd offentligt i yrkesrollen, men jag varit öppen inför alla som står mig nära.

Rädslan att betraktas som mindre seriös och mindre kunnig har även funnits:

– Rådande stigma kring diagnoser har väckt tanken att mina åsikter och tankar skulle kunna förminskas. Jag har även känt oro inför att andra inte skulle våga vara raka och kritiska. Att jag skulle tillhöra en grupp med något slags tolkningsföreträde som inte får ifrågasättas. Grunden i rollen som läkare och forskare handlar om att ständigt omvärdera och vara öppen inför kritik. Det vore fruktansvärt om min omgivning skulle förändras och sluta ifrågasätta.

Smärtsam känsla

Som barn kände hon sig annorlunda och tillskrev sig egenskaper som dum och lat:

– Jag kände att något var fel med min hjärna, som om den hade konstiga hål som gjorde att jag inte kunde koncentrera mig eller lära mig vissa saker. Alla envisa försök att fungera normalt tog nästan kål på mig. Känslan av att vara fel har kostat mycket och varit väldigt smärtsam.

Livet har samtidigt präglats av en stark drivkraft för sådant hon betraktat som lustfyllt:

– Jag var en obekymrad pojkflicka som gick i Montessoriskola som var fantastisk för sådana som jag. Där fick jag utlopp för mina styrkor, första delen av livet fick jag känna mig duktig i ett tryggt sammanhang. I puberteten kom hormonerna och med dem de känslomässiga delarna av adhd. Dessutom började jag i vanlig högstadieskola och förväntades sitta stilla, vilket gjorde att min hjärna släcktes ned.

Överlevnadsstrategin

Skolan var annorlunda då, betonar hon:

– Jag har alltid haft toppbetyg, kanske på grund av min tävlingsinstinkt och envishet eller för att det förr räckte med att lära sig saker och svara rätt på prov. Jag gick naturvetenskaplig linje på gymnasiet, vilket utmanade mitt arbetsminne och vissa former av matematik har alltid känts helt omöjliga.

Lotta lyckades övertyga läraren om att skriva uppsatser om kända matematiker och matematiska modeller i stället för att fortsätta med vissa moment där provresultaten landade på noll:

– Kanske gjorde han inte helt rätt där, men jag insåg då att jag kunde hitta egna lösningar och finna andra vägar. Mina styrkor fanns i skrivande och språk. Senare delen av skolåren präglades till stor del av ångest som jag inte kunde skilja från rastlöshet. Antingen hittar jag min väg eller så går jag under, kände jag. Genom livet har jag blivit bra på att ta mig över hinder. Min första impuls är alltid att ta mig runt en utmaning, i stället för att ta mig över hinder på samma sätt som andra. Det blev min överlevnadsstrategi.

Åren före diagnos

Hon berättar om vårdkontakter för ångest och en förlamande trötthet:

– I tonåren blev jag plötsligt fruktansvärt intryckskänslig och trött. Det ledde tankarna till att jag var deprimerad och jag gick i olika terapier, där vissa nog gjorde mer skada än nytta. Jag försökte träna bort ångest och trötthet men fick förslitningsskador och bröt både armar och ben när jag sökte kickar i fartfyllda aktiviteter. Men jag har klarat mig väldigt bra om man jämför med många av mina patienter där det går riktigt illa innan rätt diagnos ställs. Däremot blev jag väldigt förvånad när jag föreslogs göra en adhd-utredning.

Adhd var knappt en del av vuxenpsykiatrin då och det var ovanligt att vuxna kvinnor fick diagnos, berättar hon. Hennes professionella fokus inom adhd hade redan väckts genom arbetet på Maria Ungdom där hon mötte risktagande ungdomar som väckte hennes intresse inom samsjuklighet, beroende och adhd.

– Min forskning med fokus på beroende inleddes före min diagnos, där adhd blev en del av arbetet eftersom det var en gemensam faktor inom mina frågeställningar.

Ensam är inte stark

Lotta har skrivit många böcker, leder forskargrupper, startat vårdgivaren och utbildningsorganisationen Smart Psykiatri samt Letterlife – det första digitala verktyget för flickor och kvinnor med adhd. Hon är en förespråkare för ett holistiskt och evidensbaserat fokus på psykisk hälsa, mångfald och kvinnors rättigheter.

– En förutsättning i arbetet är att omge mig med personer som accepterar att jag inte är bra på allt men som tar tillvara mina styrkor och vill skapa något större tillsammans. Ensam är jag inte stark, jag ber ofta om hjälp hur jag ska prioritera och jag kan till exempel inte korrekturläsa mina egna texter. Jag skriver en text en gång, sen blir jag uttråkad och tappar koncentrationen om jag behöver läsa den igen. Jag vet ju redan hur det kommer gå.

Hon drivs av att hjälpa andra att hitta sin kraft genom kunskap:

– Efter år av att trampa vatten och leva i känslan av att sjunka i kvicksand, har jag hittat rätt. Jag tänkte länge: Det måste finnas en plats, det måste finnas någonstans där jag kan göra nytta. Att ha funnit min plats gör att jag känner sådan energi i arbetet, att jag äntligen hittat något som andra upplever meningsfullt och som är större än mig själv.

”Modigare i världen”

Nu kan hon blicka tillbaka på åren som spänningssökande tonåring, ständigt på väg någonstans – och hur det påverkade hennes relationer. Saker kunde bli knasiga på grund av impulsivitet och svårigheter att hantera starka känslor, berättar hon:

– Som tur är har jag aldrig haft anlag för beroende men när alkohol blandades in kunde det lätt bli galet, men jag har alltid varit rädd om mig när det gäller alkohol och droger.

– Som ung kunde jag vara rätt vårdslös både med mig själv och andra på ett sätt som jag kan ångra. Lyckligtvis har jag många ungdomsvänner kvar som verkar acceptera mig som jag var då och är nu. Med ökad förståelse för mig själv kan jag också ta mer ansvar som vuxen. Ta ansvar för det jag kan påverka i stället för att gå i försvar eller känna mig som ett offer. Jag känner mig modigare i världen med den inställningen.

Hennes fem barn föddes inom loppet av fyra år. Under småbarnsåren använde hon sig av samma strategi som under de tuffa skolåren – att överleva genom att knyta nävarna i fickan:

– Det var underbart att bli mamma men längs vägen insåg jag att livet inte skulle bli hållbart, positivt eller särskilt värdigt vare sig för mig eller barnen om jag fortsatte köra på så hårt. Efter diagnosen är jag snällare mot mig själv och mer långsiktigt hållbar i mina strategier. Jag har många goda krafter i mitt liv. Min man är mitt största stöd och trygghet sedan vi träffades för 25 år sen. Barnen är min största stolthet och glädje. Familjeflocken känner till mina styrkor och svagheter, vilket varit avgörande.

Rutiner, träning och återhämtning

Att prioritera återhämtning är ännu en livsnödvändig utmaning. Hon är uppmärksam på sårbara perioder i livet som kan handla om hormoner och stress:

– Jag önskar att min hjärna hade en volymknapp som jag kunde dra ned. Jag hamnar ofta i att driva mig själv för hårt eller inte komma i gång överhuvudtaget. Det är ju oceaner mellan dessa två delar av mig och inte så lätt att hantera. Jag behöver ha rutiner för min skull, för barnens skull och för alla andras skull. Samtidigt vill jag inte släcka alla mina eldar med rutiner. Under hektiska perioder kan jag känna tyngden över bröstet, och vetskapen om att andra väntar på att jag ska leverera. Då behöver jag vara särskilt rädd om mig själv. Om jag inte får åtta timmars sömn går jag snabbt sönder.

Träning har varit hennes medicin hela livet, men att hitta sitt eget lagom bortom prestation är en pågående balansgång:

– Jag simmar före jobbet i lugnt tempo för att få ordning på tankarna. Under en hektisk period som nu har jag träningsuppehåll eftersom träning ibland kan skapa mer stress än återhämtning. Jag har en tendens att hamna i att allt blir en tävling med mig själv. Därför mäter jag aldrig resultat eller räknar hur mycket jag tränar längre. Jag försöker betrakta träning som en meditationsform, tid att vara med mig själv och min kropp.

Kraftfull insikt

I frågor som berör NPF efterlyser hon ökat fokus på att hjälpa människor att hitta den där inre kraften:

– Jag som enskild individ kan inte förändra skolan, samhället eller vården – men jag har makt att påverka mitt liv. Det är en kraftfull insikt, i stället för att stångas mot ett samhälle som kan upplevas oförstående. Samma känsla hade jag redan som barn, att jag skulle bli tvungen att hitta vägar runt olika hinder.

Lotta uppmanar andra att rikta blicken utåt och att använda sina styrkor för att ta sig runt det som känns svårt. Att känna sig maktlös och uppleva världen som fel leder bara till en återvändsgränd:

– Det har tagit tid för mig att inse att jag måste ta ansvar för mig själv i världen. Om du stöter på patrull, stanna inte – finn din lösning. Låt dig inte luras av att alla måste gå samma väg. Hitta kraften i det du kan påverka. Ibland är det bara att sätta ena foten framför den andra. Att inte fokusera för mycket på hur man mår utan på hur det går. Och att aldrig glömma hur viktigt det är att vi får känna att vi tillhör ett sammanhang där vi blir accepterade och får möjlighet att bidra till något större än oss själva. Jag tänker att det är avgörande för vårt välmående, oavsett om vi har en diagnos eller ej.

Text: Caroline Jonsson Foto: Lottas privata