Annika Sjöberg, rektor med egen adhd-diagnos, vill förbättra stödet för elever med adhd. Efter att ha fått sin egen diagnos sent i livet ser hon nu behovet av mer individanpassat stöd för att hjälpa elever hantera tid, struktur och planering. Genom ett mentorsprojekt vill hon skapa bättre förutsättningar för elever att lyckas i skolan.

Under 25 år jobbade Annika i skolans värld och trodde att hon hade stor kunskap om eleverna i behov av särskilt stöd. När hon fick sin adhd-diagnos som 48-åring och lärde sig strategier för att leva ett liv började hon betrakta skolans insatser annorlunda. Hon efterlyser en förändring i skolan där elever med adhd tas på lika stort allvar som elever med diabetes.

– Vem lär barnet att gå i skolan? Vem lär eleven att hantera tid och planera sin dag? Vi tar för givet att en högstadieelev kan passa tider och följa ett schema bara eleven tar skolan på allvar. Dessa elever behöver vägledning i att organisera, hantera tid och planera sin dag. Vi ska ju lära oss leva ett liv med adhd. Jag kämpar ju varje dag, tid fattar jag fortfarande inte. Vi måste lära barnen att leva. När jag började fråga elever: ”Hur gör du för att komma för sent?”, då kunde vi tillsammans hitta lösningar.

Brutna nyårslöften

Annika minns alla nyårslöften genom åren:

– Senast för fem år sedan lovade jag mig själv att börja hålla ordning, följa rutiner, tänka på vad jag säger innan jag pratar, planera och även hitta kärleken igen.

– Jag fann kärleken, men alla andra löften har jag nu förstått att jag inte hade förmågan att klara.

– Det är sorgligt att minnas allt jag lovat mig själv som barn inför nyår och inför varje termin: Nu ska jag sitta stilla, vara tyst och lyssna på läraren. Sen gick det ju aldrig. Självanklagelser och ältande har haglat genom livet.

En lärare sa till Annika att för henne fanns det bara två yrken: skådespelare eller lärare. Kommentaren gjorde intryck:

– Jag betonar ofta till lärare att en enda mening kan främja ett barns liv. Hon fick mig att tro att jag hade möjlighet att utbilda mig till det finaste yrket. Det var inte förrän skolavslutningen i nian jag insåg att alla mina kompisar skulle gå treårigt gymnasium, och jag kom inte in. Det var en enorm sorg. När jag bestämde mig för att bli lärare läste jag först på Komvux för att komma in på lärarhögskolan.Det tog mig sex år efter tvåårigt gymnasium att bli lärare.

Misslyckad skolgång

Som elev i grundskolan var Annika mån om att alla skulle ha det bra, allt skulle vara rättvist och hon ville att klassen skulle ha roligt.Samtidigt kände hon sig annorlunda och misslyckad.

– Jag har en minnesbild från barndomens skolavslutning där jag sitter bakom den strängaste läraren med de busiga barnen, det var enda stället där jag kunde hålla tyst. En klasskompis från grundskolan tackade mig som vuxen för att jag hade gjort hennes skolgång så rolig. Det kändes häftigt, eftersom jag hade uppfattningen om att min skolgång var misslyckad.

I rollen som rektor vill hon införa enskilda samtal mellan mentor och elever en kvart i veckan:

– En mentor ska vara som coachen i fotbollslaget. Mentorstiden är bland annat avsatt för helhetsansvaret. Tyvärr prioriteras denna tid bort till förmån för ämneslärartiden. Men om läraren arbetar 45 timmar i veckan och undervisar 18, så finns tid kvar. Idag läggs den tiden på fruktansvärt många möten, dokumentation på lärplattformar, schemaläggning av fluorsköljning, bussvaktande, dialog med föräldrar, utredning av incidenter som sprids via Snapchat med mera.

Eget mentorsprojekt

Mentorstiden bör handla om att skapa en relation och vägleda eleven, konstaterar hon:

– När jag var fotbollsspelare var det ingen ledare som ansåg att arbetet var klart bara för att vi tränade fotboll. Ledare måste även ta spelarna åt sidan och coacha dem. Vi måste återgå till samtalet med barnen och rektorn behöver skapa förutsättningarna. Jag och lärarna kommer nu att kartlägga deras tid för att möjliggöra kvarten i veckan. Det innebär även att jag måste plocka bort något för att kunna schemalägga samtalen, sen får man informera föräldrarna om att dialogen med dem kommer att minska till förmån för samtal med deras barn.

Efter nyår sätter Annika i gång med ett eget mentorsprojekt som en del i ett förändringsarbete, där hon kommer att vägleda tio elever med problematik liknande adhd i rollen som mentor. Hon vill på sikt utarbeta en modell och ett exempel för att visa hur mentorn kan bli bättre på att skapa förutsättningar för en skolgång där alla elever lär sig av att lyckas.

– Det är mentorns uppgift att vägleda alla elever under sin skolgång. Elever med adhd har extra stort behov av denna tid.

– Detta är inget nytt för mig, jag hade en kvart i veckan med varje elev när jag arbetade som lärare på Kunskapsskolan, sen dess har jag inte varit med om något som fungerar bättre. Nu får jag möjlighet att byta plats med specialläraren viss tid i veckan, samtidigt som hon utför vissa rektorsuppgifter. Man kan inte bara prata, man måste göra.

Vägledning vid förändring

Annika återkommer till elever med exempelvis diabetes som all skolpersonal hanterar på stort allvar:

– Då har vi möten och information och alla lärare informeras om vad som skall göras om eleven exempelvis får för lågt blodsocker. Jag vill att lärare ska få lika mycket kunskap om elever med adhd, vad ska vi göra när den eleven inte ätit eller glömt ta sin medicin?

Eleverna med utmaningar som liknar problematiken vid adhd, eller som kanske även fått diagnos, måste lära känna sig själva och sin diagnos utan stöd som tillgodoser deras behov. De ska dessutom lära sig lika mycket som sina klasskompisar, fortsätter hon:

– I mötet med elever med extra utmaningar är det viktigt att förmedla: Var nyfiken och lär känna dig själv. Våga testa vad som gör skillnad för dig. Vad händer om jag sover utan mobilen? Vad händer om jag äter var tredje timme? Men det behövs någon att hålla i handen vid förändringar. Jag behövde någon att prata med efter diagnos för att lära mig ta makten över mitt liv, en vägledare som var nyfiken och frågade: Hur går det Annika? Det behöver även dessa elever.

Uppfyller drömmar 2025

Hon har med kunskapen om adhd börjat få ordning på sömn, mat, träning, rutiner och återhämtning:

– Jag pendlar en timme till jobbet i bil. Många undrar hur jag orkar, men den timmen innebär värdefull återhämtning. Alla låter mig vara den stunden. Mobilen har jag lärt mig att lägga undan på kvällen och jag har börjat ta mina drömmar på allvar. I stället för att flytta till en sekelskifteslägenhet i Göteborgs innerstad som planerat, började jag och min partner att skriva ner tre önskningar som vi ville få uppfyllda i vårt nya hem. 

På Annikas lapp stod: Skog, ingen insyn och en sjö med en eka. Partnerns önskningar liknande hennes, så lägenhetsköpet ställdes in. I sommar flyttar de i stället in i ett hus intill sjön i skogen:

– Jag är så lycklig och kommer nog avstå nyårslöften framöver. Nu har jag börjat att förlåta mig själv, ta mig själv och mina prioriteringar på allvar och uppfyller drömmen om ett liv i skogen. Jag bor med min partner i ett attefallshus bredvid det blivande huset som renoveras. Att tygla min adhd är ett livslångt arbete, men när jag klarar det kan jag gå hur långt som helst. ”Livet kanske inte blev vad du tänkte dig. Men tänk om det kan bli bättre än du kan föreställa dig”. Det ordspråket har jag levt efter när livet varit som jävligast. Så blev det.

Text: Caroline Jonsson Foto: Jennie Kumlin