När Chris Adam Hedman Sörbye berättade om sin adhd och psykiska ohälsa möttes han av en enorm respons. I dag använder sångaren i mello-aktuella Smash Into Pieces sina erfarenheter till att inspirera andra.

Det var tufft att öppna den dörr som egentligen stängts. Men när Smash Into Pieces debuterade i mello för tre år sedan med låten Six Feet Under, valde sångaren Chris Adam Hedman Sörbye att berätta om sin adhd och sin egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Gensvaret var enormt.

– Jag hade inte räknat med att vara en tröst och inspiration så jag blev jätteförvånad över responsen. Att jag kunnat inspirera till att det är möjligt att förändra sitt liv är nog det finaste med mello. Jag är ju ett levande bevis på att det går.

Den tredje mello-cirkusen är nu igång igen för Smash Into Pieces. Efter en inspelning på SVT ska vi ses på en restaurang strax intill. Men när lunchtimmen slår myllrar den av hungriga matgäster. Bestick klingar och stolar skrapar. Sorlet stiger medan saxofonmusik strömmar ur högtalarna. Inspelningen drar dock ut på tiden så när Adam dyker upp återstår endast saxofonen. För 10 – 15 år sedan hade han inte kunnat bli intervjuad ens med musik i bakgrunden.

– Jag hade bara flugit runt och inte svarat på en enda fråga.

Stökigt i skolan

Hans föräldrar reagerade tidigt på hans hyperaktivitet och redan i sexårsåldern diagnosticerades han med adhd. Hans generation, 80-talisterna, var något av pionjärer inom NPF och den första generationen som fick göra ordentliga adhd-utredningar. Han ordinerades olika mediciner – men struntade snart i att ta dem. I skolan fick han en egen assistent, Gunilla. Hon följde honom genom grundskolan och hjälpte honom med allt. Hon stöttade med skolarbetet, under lektioner och hängde med ut till gungorna när det kröp för mycket i kroppen.

– Hon var en fantastisk kvinna och jag tydde mig mycket till henne. När jag träffat henne i vuxen ålder har jag tackat henne för allt hon gjorde.

Musik, bild, svenska och idrott var favoritämnen. I de övriga hade han knappt några betyg. Var han väl på plats i skolan var han oftast någon annanstans mentalt. Han hade däremot många kompisar.

– Jag var inkluderande, kunde umgås med alla och struntade i vad folk hade för position. Om folk var schyssta mot mig så var jag schysst tillbaka.

– Jag satt till och med i anti-mobbningsgruppen. Samtidigt var jag introvert och ville vara mycket för mig själv.

Musiken till en ny nivå

När den 11-åriga Adam fick höra Savage Gardens låt ”Truly Madly Deeply” hände något. Även om han redan hade förstått att han kunde sjunga var det då som han upptäckte musikens magi på riktigt.

– Jag blev helt tagen! Det var på en helt ny nivå!

Han höll ändå sången vid sidan av ett tag. Ansedd som en av de coola killarna i skolan hade han svårt att stå för att han kunde sjunga – tills han i gymnasiet fick ett passerkort till en replokal av en bibliotekarie. Ett par kompisar hängde med och de bildade ett band. Men det saknades en basist. Benjamin, som redan startat bandet Smash Into Pieces, kom för att provspela – med en baktanke. Han hade hört Adam sjunga på en inspelning, tyckte sig höra en talang och kom till provspelningen med förhoppningen att få över Adam till sitt band. Han lyckades!

Befriad från ansvar och konsekvenser

Adam förstod snabbt att adhd-diagnosen berättigade honom till mycket hjälp och att ibland befriade honom från ansvar. Dessutom växlade han mellan att bo hos sin mamma, pappa, småbrödernas pappa samt sina farföräldrar. Blev det jobbigt i ett hem kunde han dra till nästa utan att behöva ta några konsekvenser. Det fick han sota för senare. När han plötsligt förväntades stå på egna ben hade han ingen aning om vad ansvar var. Ekonomin havererade, relationer krånglade och han gjorde ett gäng dåliga livsval. Åren mellan 20 och 30 är inte de stoltaste i hans liv.

– Jag gled runt i skolan utan att behöva göra något själv och kunde dessutom fly när det var jobbigt.

– Det formade en människa som klev ut i vuxenvärlden som ett stort barn. Jag var som en vuxen bebis! I efterhand kan jag definitivt se att jag fick för mycket hjälp.

Först när han själv blev pappa, 29 år gammal, förstod han på riktigt vad ansvar var.

– Det är ganska sent att upptäcka det. Man har hunnit göra ganska mycket dumt under den tiden. Men det som hänt har hänt och jag har fått lära mig att ta ansvar den hårda vägen, genom många stora misstag. Nu har det nästan gått åt andra hållet, som att jag tar igen alla år utan ansvar.

Sams med att stå på scenen

I början fokuserade bandet på att skapa musik och repa. Men snart blev spelningar alltfler. Nu, 18 år senare, har Smash turnerat jorden runt, sålt platina och arbetet med den tionde skivan pågår. Som introvert är Adam egentligen inte en självklar frontperson. Efter alla år med bandet har han ändå blivit sams med att stå längst fram på scenen och har lärt sig hur han ska göra för att inte dräneras på energi. Men utan gruppen bakom sig hade han nog inte gett sig in i branschen. Då hade han snarare jobbat som producent.

– Det är också något av min roll. Jag är inte skolad i musik och lyssnar mer på bandet utifrån, som ett fan.

All tid tillsammans med bandet, 250 resdagar bara det senaste året, har gjort att han lärt sig att vara i grupp, att smälta in och fokusera på det som går att förändra.

– Vi är som en rullande familj. Som soloartist är det svårare att ha den gemenskapen.  

Adhd:n är även en tillgång nuförtiden

Hos den unga Adam visade sig adhd-hyperaktiviteten fysiskt. Nu sitter den i huvudet istället. Men genom BUP, psykologer, olika terapier och inte minst självhjälp har han lärt sig vad den innebär och hur den kan kontrolleras. Det har gjort den till en en tillgång som inte minst tar sig uttryck i musiken. Det är nog den som gör att han orkar resa så mycket och sladda in på julbordet direkt från turnén, tror han.

– Det gäller att hitta ett kall som är större än en själv, som man kan kanalisera överskottsenergin på. Det behöver inte vara inkomstbringande, man fokusera på vad som helst så länge som man kan betala sina räkningar. En hyperaktiv person som hamnar på rätt plats, som är dedikerad och fokuserad, kommer att bli väldigt duktig oavsett vad hen gör.

Psykiska ohälsan en utmaning

Och så den psykiska ohälsan. Under pandemin blev det kaos på alla fronter. Jobbiga upplevelser från barndomen hann i kapp och fylldes på med nya prövningar. Allt var katastrof! Men han använde sin hyperaktivitet till att ta sig upp och må bra. Han började träna på gym, äta och sova rätt, gå i terapi och lyssna på självhjälpscoacher. När han flyttade fokus till barnens, partnerns och bandets behov skapades en distans till honom själv på ett bra sätt.

– För att kunna ta hand om andra måste man ju också ta hand om sig själv och jag jobbade nästan sjukligt mycket med mig själv. Det är ju trevligt med balans men när man märker resultat blir det som att kasta stora stockar på en eld som redan brinner. Det tatuerade citatet på armen ”stay a while and listen”, från spelet Diablo, har varit en ledstjärna.

– Jag har verkligen behövt öva på att stanna upp en sekund, ta ett andetag och lyssna. Det är ju exakt det som kan vara svårt med adhd.

Beroende av struktur och ordning

Att vara fokuserad kan fortfarande vara en akilleshäl men som egenföretagare med anställda, som bandmedlem, pappa och partner kan man inte vara ofokuserad och slarvig, resonerar Chris.

– Nu klarar jag att göra och ha koll på många saker samtidigt. Kalendern i telefonen är en dealbreaker. Jag skriver upp varenda liten grej.

Det är också viktigt med ordning och reda, att saker hänger rätt och rakt, att det inte finns ens en droppe vatten på diskbänken. På turnéer är han först inne i logen och som en hamster skapar han ett eget litet hem i ett hörn.

– Om mina saker är i ordning får jag en känsla av kontroll. Då gör det inget om det är stökigt runtomkring.

Vill hjälpa andra

Han tänker egentligen inte längre så mycket på att han har adhd och vet heller inte om omgivningen ens märker det numera. Visst, att intervjuas i ett restaurangmyller hade varit utmanande men det hade det nog varit för de flesta människor, tror han. När bandet intervjuas i grupp kan de avlasta varandra, känna av vem i rummet som ska svara på en fråga. Solointervjuer har gjort att han behövt fundera på sin egna position i media och vad som är hans grej. Han har landat i att vara genuin, inte krångla till något utan bara svara som han känner.

– Alla har sina utmaningar och det är ändå människan som man vill se. Kan jag få en enda person att må bättre genom att berätta om min erfarenhet så har jag lyckats. För om jag kunnat få ordning på mitt liv så kan vem som helst få det. Jag önskar att jag hade tid att sitta med människor som mår dåligt, hålla dem i handen och peka dem i rätt riktning.

Text: Angelica Berg Foto: Lisa Stålstierna & John Gyllman