De flesta av oss har människor vi älskar, tänker på, värnar och vakar över. Människor som vi kröker oss kring och gör saker för. Fastän vi kanske inte alltid vill eller orkar. För att vi bryr oss om dem så förbenat mycket. För att vi vill dem så väl. Men herregud vad svårt det kan vara och vad fel det kan bli.

När vi pratar om anhörigskap så är det nästan alltid i betydelsen att någon vårdar någon annan. Någon – en närstående – är objekt för någon annans omsorger. Men anhörigskapet är ju egentligen grötigare än så. I ena stunden är man anhörig, i andra närstående och sedan tillbaka igen.

Även vi med NPF är anhöriga. Vi älskar och vi oroar oss också. Men för vissa av oss är det vanskligare med krökandet. Det kan vara svårare att applicera ett kärleksspråk som man själv inte förstår vitsen med eller själv vill mötas av.  För vissa kan en kram vara ett slag och generösa valmöjligheter en ångest. För vissa är inte en vistelse på Gröna lund eller ett spa en present och lyxig mat inte en belöning. Men att informationsdumpa kan vara ett sätt att visa hur mycket man älskar och att tillåta någon ögonkontakt kan vara det yttersta beviset på tillit.

Även femåringen som bryter ihop i hallen efter en dag på förskolan är en anhörig. En anhörig som älskar sin förälder men som sparkar på densamma för att dagen blev för lång, intrycken för många och orden som kan förklara inte finns. Och oron i den där femåringens mage är också en anhörigoro – inte göra mamma ledsen! – men den snarare triggar överbelastningen mer och sparkarna blir ännu hårdare.

Och den där unga vuxna som försöker bespara sin omgivning sitt avvikande sätt och maskerar för att inte störa är också anhörig. Försöker hjälpa genom att inte vara sig själv. Och när det inte funkar och allt brister så blir oron för sina närstående kanske en anledning till att dra sig undan. För då slipper de man älskar ändå ta hand om den här skiten som är en själv. Vilket gör alla andra ännu oroligare men man har inget annat sätt att skydda de man älskar.

Och den där anhöriga som möter en närstående som är ledsen men inte kan förstå varför. Eftersom hen själv aldrig blivit ledsen av just den orsaken och därför inte har en manual. Och som kanske väljer att istället lämna den ledsna ifred för det brukar vara skönast att få vara ledsen ifred. Men istället blir den ledsna ännu ledsnare.

Vårt anhörigskap utgår ofta ifrån att vi vill hjälpa och finnas till hands. Men vi utgår ofta ifrån vad vi själva skulle behöva och det är ju inte några märkligheter. Det är svårt att beställa saker på andra språk än de man kan. Vi människor är bara människor utan så mycket super i. Supermänniskorna skulle möjligtvis kunnat tankeläsa fram behoven hos sina nära och kära men det vore en aning integritetskränkande. Så vi får fortsätta gissa, fråga, känna efter, kommunicera, testa för att nå fram till varandra och stötta varandra i nöd och lust. Och ibland, ganska ofta, krockar våra behov, önskemål och funktionsförmågor. Vi får något som vi inte vill ha, av någon som tror att vi behöver just det och vi kolliderar.

Den amerikanske psykologen Gary Chapman som missionerar kring våra olika kärleksspråk föreslår att man ska fråga en anhörig i nöd om hen behöver:  1. En kram 2. Ett lyssnande öra 3. Praktisk hjälp. Och det kanske ändå kan vara någonting att hålla i när vi ska försöka hjälpa varandra på den här stökiga platsen på jorden. Att vi ger varandra lite olika alternativ på vilken omsorg vi vill ha utifrån hur olika vi är.